Bryt ihop och kom igen.

Bryt ihop och kom igen. Bara starka människor utsätts för prövningar, det är bara dom som klarar av det.

Fast idag känns det mer som i citatet "När du har en dålig dag, komihåg att du är ful också". Idag är en såndär dag då jag känner mig trasig och liten. Jag saknar dagarna då det bara var att krypa upp i mammas famn och allt löste sig. Ärligt sagt så saknar jag faktiskt mammas famn, eller bästa vännen som alltid kunde få mig att klättra några steg med sina kloka ord. Det har snart gått 7 år sen han dog nu, men ibland känns livet fortfarande lite motigt utan hans stöd och peppande. Idag är en sån dag, då jag saknar honom lite extra. Men eftersom varken han eller mammas trygga famn är här nu så får jag försöka se värdet i mig på egen hand.

Jag har kämpat på bra och jag har kommit långt. Jag ska vara stolt över mig själv och är stolt över mig själv.  Jag har mött motgång på motgång och samlat på hög alldeles för länge. Jag har tagit tag i den där högen bara för att inse att den var alldeles för tung för mig att hantera och jag totalkrossades mot botten  under tyngden. Men nu börjar jag känna mig lite starkare igen. Jag har börjat känna av en bättre självkännedom, även om det är jäkligt tufft att se sanningen ibland. Vissa sanningar slår faktisk nästan hål på än, men erkänner man dem inte kan man aldrig förändra det dåliga heller. Jag har varit så arg, ledsen, besviken och trött det här året. Ömsom på mig själv och ömsom på andra som gjort mig illa under livets gång. Men fan vad jag har kämpat på bra och jag har åstadkommit något också. Jag förstår att jag inte varit lätt att leva med eller lätt att hantera under den här perioden. Men jag har faktiskt haft mina bra sidor även i mina mörka stunder. Jag är värd något. Jag har insett att jag blivit en lite väl spänd människa och jag har insett att jag inte kan ha den kontrollen över livet som jag önskar. Men eftersom jag insett det så kan jag jobba på det nu. Jag har även insett att jag mår bra av fysisk aktivitet, kvalitativ egentid, husmoderligt pyssel och djurens sällskap likväl som jag inte är (och egentligen aldrig varit) någon festprisse eller speciellt storsocial människa. Det är okej, jag vet att jag måste ge lika mycket som jag tar och att i givandet ingår att åka på fester och stora tillställningar med mycket folk emellanåt. Men om jag kan acceptera att jag är som jag är, hur tråkig jag än är, så ger jag mig själv möjligheten att bli en mer avslappnad och accepterande människa som mår bra också. Därför är jag värd något. Jag är så pass självmedveten att jag kan jobba med mig själv och jag är modig nog att ta tag i det.

I framtiden vill jag för min skull:
* Hålla igång träningen så jag får behålla energin.
* Utöva fler intressen ute- vandringar, svampplockning, hästridning i skogen osv.
* släppa kontrollen och spändheten och bli en avslappnad och lugn person.
* Ge mig själv kvalitativ egentid när tillfälle ges istället för att känna mig ensam och övergiven.
* Släppa kravet på mig själv att passa in och bara vara jag. Man kan tycka om mig ändå och jag behöver inte höra hemma i något speciellt fack.

... och även om jag är en överspänd jävel så har även jag älskvärda sidor. Jag är bildad och klok i mina värderingar, jag kan ha nära till skratt och och jag har en kämparanda även om jag tillfälligt kollapsar och ger upp en stund ibland. Som sagt, bryt ihop och kom igen.

Jag borde låta mig vara imponerad av mig själv, för fan vad jag är stark när jag behöver.

Kära gamla vän, lämna mig ifred i år.

Hejhopp!

Min sommar har varit toppen! Kanske inte toppen på så vis att solen sken hela semestern (vi förföljdes i princip av regnrusket) och allt det där som man tänker sig kring sommar och semester med stränder och varma dagar. Men med ljuset som kom tillbaka efter vintern kom också Sandra tillbaka. Jag hade periodvis ångest även i somras (dock mest i vårkanten) men den kändes så "lättsam" och jag såg så tydligt att det var ångesttankar som jag bara kunde bekräfta att jag såg och sen vifta bort. Det var så skönt! Och ju mer sommar det blev ju gladare och positivare vart jag. Jippie!
Nu börjar mörkret komma krypandes igen, och med det tyvärr även min gamla vän ångesten och hans kompanjon depressionen/orkeslösheten,  men jag gör vad jag kan för att hålla dessa på avstånd. Ångesten är lite tuff att mota bort. Jag kan inte ge den samma bekräftelse längre då den känns "tyngre" igen och är svårare att bara vifta bort som i somras. Men jag lyckas än så länge hålla positiva andan uppe iallafall. All KBT hos psykologen är avalutad då de inte ansåg att det fanns något att hjälpa mig med längre, och jag är nog beredd att hålla med. Verktygen har jag ju så nu ska bara "övas" så jag lär mig använda dem. Däremot ska ett möte med läkare bokas in för att diskutera antidepressiva om jag skulle gå ner mig på det planet igen i vinter. Förhoppningsvis slipper jag det men jag tänker ändå stå förberedd för det helvetet vill jag inte behöva gå igenom igen, det är det värsta jag upplevt känslomässigt. Jag tror inte man kan förstå hur totalt bara tankar kan knäcka en människa om man inte varit i karusellen själv. Riktigt dåliga dagar var jag övertygad om att världen skulle vara en bättre plats utan mig och att alla människor omkring mig skulle må bättre om jag försvann. Andra dagar när ångesten var hög och svår att klara av kunde jag stå i duschen och ömsom vara rädd att jag skulle dö och ömsom nästan önska det. Jag önskar inte min värsta fiende den resan!

Ångesten gäller det helt enkelt bara att lära sig hantera nu. Men för att inte deppa ihop och få behålla energin och optimismen vet jag att det krävs arbete.  Med fysisk träning minst två gånger i veckan och konstant mental träning för att vända tankarna till något bra och bygga upp och hålla i en positivare attityd samt kvalitativ egentid är min förhoppning att inte bara klara vintern utan antidepressiva, utan att klara den bra och må bra utan medicin. Sen vet jag att jag måste få känna negativt också, men då gäller det att bryta ihop och komma igen för att inte fastna i en ond spiral. Så kära gamla vän, lämna mig ifred i år.

Såhär trodde jag att jag var förut- en brud med jädrarannamma och krut

Min bild av mitt "gamla jag" som jag haft är att jag var:
* en positiv person som alltid såg ett ljus i mörkret.
* en glad person med livslust som smittade av sig.
* en öppen person som bjöd på mig själv.
* en envis person med kämpaglöd som aldrig gav upp.
* en person som värderade sig själv högt och såg sitt värde, som kunde berömma sig själv och lägga vikt i det.
* en omtänksam person som alltid ville alla väl och månade om dem i sin omgivning, som alltid fanns där när det behövdes och var duktig på att lyssna.
* en humoristisk person med nära till skratt.

Jag vet inte hur mycket av den där beskrivningen som faktiskt stämmer och hur mycket som bara var jag i mina egna ögon. Jag önskar att jag var den jag såg mig själv som iallafall i de flesta lägena. Den fanns det stunder då jag kanske till och med skulle satt andra lite mer åt sidan och tänkt på mitt eget bästa. Men jag har insett också, på senare tid, att jag kanske hade större lite sämre sidor än jag själ ville se eller erkänna för mig själv. Jag fanns alltid och månade om mina vänner, men det fanns andra lägen där jag var självisk och sårade folk omkring mig. Jag hade en tendens att utåt se ett ljus i mörkret jämt och alltid ha något positivt att säga, men jag var jäkligt duktig på att tycka synd om mig själv också. Jag var väldigt öppen, kanske lite väl öppen och oförsiktig, men jag gjorde det nog lika mycket för min egen skull i önskan om bekräftelse. Jag var envis, men många gånger på fel vis eller i självömkan. Jag var nog duktig på att se ett högt värde i mig själv ibland men vände många gånger även det fel och stod på mig på fel sätt för att jag kände mig kränkt, istället för att känna en trygghet i mig själv och att jag vet hur jag upplever saker och bara vända ryggen till. Jag säger heller inte att jag har ändrat mig och blivit en fullgod människa på alla de punkterna idag. Men jag har fått upp synen för det bättre iallafall och jobbar mer medvetet på det. Till dem jag sårat längst vägen hit så är jag ledsen. Jag har inte gjort det medvetet.

Min bild av mig idag är något negativ. Men kanske lite mer trovärdig. Jag är medveten om mina dåliga sidor och jobbar på dem, men jag jobbar lika mycket på att acceptera att jag inte är mer än mänsklig och att jag duger precis som jag är, även med brister. Mina förändringar ska jag göra för min egen skull och för att jag vill det, inte av någon annan anledning. Det är en lika stor utmaning att lära sig hantera ångest och diverse andra känslor utan att dem ska behöva påverka andra som det är att lära sig älska sig själv för den man är.

Min syn av mig själv idag:
* en person med målmedvetenhet men lite för lite styrka i viljan.
* en person med stundvis rejält jädrarannamma men med bristande tro på sig själv.
* en person som vill alla väl men som samtidigt lägger över för mycket på andra som hon egentligen ska ansvara för själv.
* en person som innerst inne fortfarande besitter humorn och borde kunna bjuda på sig själv men som är osäker, rädd och har blivit lite stel.
* en blyg person som är orolig att bli dömd som ändå försöker dölja det och gör sitt bästa för att vara framåt.
* en person som precis börjat vakna upp och inse (igen) att hon har ett värde och kan tyckas om.
* en person som äntligen börjat inse vad som ligger på hennes bord att ge sig själv, för det finns ingen annan som kommer kunna ge henne det om hon inte gör det själv och lägger ett värde i det. Acceptans, kärlek och bekräftelse tillexempel.
* en person som försöker, som vill och som tänker lära sig hantera sina känslor utan att det ska gå ut över andra och så småningom utan att det ska behöva gå ut allt för mycket över hennes eget mående också.
* en person med för negativ syn på saker, som ofta ser problemen istället för lösningarna. Men hon vill ändra på det.

En period med ihållande konstant ångest.

Har haft en period nu då jag haft mer eller mindre konstant ångest. Det som är annorlunda med ångesten nu är att den inte "fastnat" vid någon speciell föreställning som den annars brukar ha en tendens att göra. Nu vandrar den omkring och går inte riktigt att greppa, och om den väl fastnar vid en tanke så vandrar den rätt snabbt vidare. Jag vet inte riktigt om det är behagligare eller jobbigare. Jag slipper ju sitta fast och trampa och se den tydliga paniken, och det är skönt. Men nu känns den så svår att greppa och det gör att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera den heller... Min största fundering är varför jag har en period med så konstant ångest när den inte är bunden till något och hur jag ska komma ur den. Samtidigt vet jag att det nog är fel sätt att hantera det på. Det jag borde göra istället för önska mig ur känslorna är att acceptera att dom finns här just nu men att det inte är mer än känslor. Det finns ju ingenting dem kan påverka egentligen, om inte jag låter dem göra det.

Det finns en fin sida av min ångest också.

Jag känner att det är dags för lite positivitet i det här nu också, inte bara det jobbiga och tunga i ångest. Visst är ångest jobbigt som satan att leva med emellanåt och det är mycket negativt i det för du är ofta fruktansvärt elak mot dig själv (och ibland även utåt mot andra, tyvärr) i det. Jag kan tänka mig att det även som anhörig är lika jobbig att stå bredvid och se på och inte kunna göra så mycket mer än att bara finnas där. Jag kan tänka mig att man känner sig både maktlös och otillräcklig i såna lägen. Och just det har jag väl också en tanke på att fördjupa mig lite i med hjälp av sambon. För jag tror att det kan vara nyttigt för mig att faktiskt ta reda på hur han känner i allt det här. Men det ligger lite längre fram då jag ska jobba upp en grund i mig själv först.

Hur som helst! Det positiva i ångesten då? Nej, ångesten i sig kan väl inte ses som något positivt. Men när jag mår som allra värst utan att det egentligen har fäste i något, alltså när jag "bara" har en oro som inte fastnat i någon tanke än, så känner jag sån oerhörd tacksamhet för människorna jag har nära mig i mitt liv. Jag är givetvis alltid tacksam för att jag har dem! Men i ångesten kan det bli så intensivt för att det får ett annat fokus.  När du mår bra så kan du veta att du är tacksam för vad du har, men du har sällan ett fokus på det. I ångesten kan jag sitta och verkligen tänka på hur tacksam jag är och vad jag är tacksam för. Och det sprider sig verkligen i hela kroppen. Så även om ångesten har många många fler dåliga sidor så finns det en väldigt fin sida av ångesten också- den intensiva tacksamheten och kärleken.

Varför gör jag det här?

Det här har jag snöat in på tidigare, i första inlägget (ja, bortsett från ett inlägg från gamla bloggen som får vara kvar då det ligger mig väldigt varmt om hjärtat), men jag kanske ska förklara det igen. För visst kan det ses som konstigt, och även för mig kännas konstigt, att jag blottar mig själv så mycket som jag faktiskt gör i det här, eller iallafall kommet att göra när det här kommit igång ordentligt. Nej, jag har redan blivit rätt personlig som beskrivit både hur jag känner av min ångest och tankar jag kan få i det. Hur som helst! Tanken med att ta upp det här ämnet i bloggen är för att hjälpa mig själv, och den som vill följa min resa eller tycker att det är ett intressant ämne får följa med. Självklart kommer inte jag kasta ur mig exakt allt jag tycker och tänker (vissa saker vill man behålla för sig själv) men tanken är att dela med mig av hur det är att leva med det här, vad jag gör för att hantera det och framför allt är tanken med bloggen att jag ska erkänna för mig själv sånt som jag har svårt att acceptera. Jag gör det här för min egen skull och ingen annans, för att det är lättare för mig att erkänna för mig själv på riktigt hur något ligger till om jag också erkänner det för någon annan. Det blir svårare att blunda för eller ta tillbaka då. Det gör det också lite lättare att acceptera att en känsla finns och att den ska få göra det utan att den ska påverka mina handlingar om jag kan uttala här att den finns men sen agera som logiken säger istället för känslan. Annars blir det lätt att man med handlingarna förnekar känslan eller försöker knuffa bort den. Skriver jag här att jag är ledsen så har jag någonstans i mig erkänt och accepterat att så är det. Sen kan jag kanske ändå gå ut i dagen med ambitionen att tänka positivt.

Nu har jag förklarat både vad ångest är, hur jag upplever den och vad tanken med det här är. Så nu sätter vi det här i verket på riktigt. Från och med nu kommer inläggen att involvera självhjälp till mig själv i situationer och tankar som ploppar upp hos mig.

Vad är ångest?

Jag kan börja med att säga att ångest är något som nästan alla upplever vid något tillfälle i livet och att ångest varken är någonting konstigt eller i sig farligt.

Går man in på vårdguidens hemsida beskriver dem ångest som en stark oroskänsla med symptom som tex tryck över bröstet, hjärtklappning eller yrsel. De säger att många beskriver det som att finnas i en egen bubbla, avskärmad från omvärlden. Du kan även få ångestattacker, som dem beskriver som ångest som kommer plötsligt och intensivt. Även där kan symptomen vara tex hjärtklappning och yrsel men även qndningssvårigheter, illamående, stickningar i kroppen och diarré.

För mig är ångest en extrem oroskänsla och grubbeltankar. Min ångest har symptom som tryck över bröstet, det blir tungandat, hjärtklappning och en omöjlighet att varva ner och koppla bort tankarna (den där bubblan där omvärlden uteblir). Det är svårt att beskriva, men jag kan gå en känsla eller en tanke som egentligen uppenbart inte har någon logik, men just där och då känns den fruktansvärt verklig och det kan kännas som livet ska raseras av den. Ibland känner jag en extrem hopplöshet och hjälplöshet i de höga obehagskänslorna och allt jag kan tänka är att jag inte orkar ta mer och att jag bara vill ge upp, men man kommer inte därifrån.  Min ångest går i bättre perioder där jag slippa den längre stunder och i sämre perioder där jag kan ha den i princip konstant i flera veckor. Jag kan även få ångestattacker. När jag får dem blir min bubbla ännumer intensiv och jag kan på sätt och vis tappa verkligheten helt. Jag blir helt uppslukad av ångestkänslorna och får symptom som hjärtklappning, tryck över bröstet, illamående, jag hyperventilerar (vilket även leder till stickningar i kroppen, yrsel och svimningskänslor) och em extrem hjälplöshetskänsla.

Man kan lära sig att hantera ångest, men det tar tid och det är svårt. Det man vill är att så snabbt som möjligt bli av med obehagskänslorna, men det man på lång sikt behöver göra är att lära sig acceptera dem. När man gjort det minskar ångesten. Det är där jag är nu. Jag har fått verktyp att jobba med för att underlätta symptomen av min ångest men har kvar den jobbiga biten att acceptera hur ångesten känns och att den finns där utan att den för saken skulle behöver påverka mig. Viktigt under själva ångesten (för min egen del) som jag behöver fokusera mycket på är andningen. Att andas djupt och lugnt och verkligen koncentrera mig på det hjälper mig att hålla mig ifrån hyperventilerandet.

Källa:
http://www.1177.se/Ostergotland/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Angest/

Såhär ligger det till.

Jag har ett par gånger, under en flera års lång tidsperiod, försökt mig på det här med en blogg och att hyfsat regelbundet uppdatera den, men icke! Om det är positivt eller negativt vet jag inte för det går ju att se på flera sätt. Kanske är mitt liv så tomt på händelser att det inte finns något att skriva om eller så kanske det är så fullt av dem att tid för dokumentation inte finns... Who knows? Men de senaste 7 månaderna har min brist på engagemang till stor del berott på en tuff period med ångest. Eftersom det är något som jag inte gått ut med helt öppet (och egentligen, varför ska man tvunget göra det?) så kanske det är nytt för vissa som läser nu, men de flesta i mitt umgänge vet om det eller så har man nog någon gång anat det om man umgås med mig. Men för er som inte visste: surprise, surprise.

Anledningen till att jag faktiskt nästan velat dolt det för vissa eller i vissa situationer är att jag skäms och jag är rädd. Eller jag har skämts! Jag har oroat mig för att folk, om dom fått höra att jag har ångest, skulle föreställa sig mig som oansvarig eller oberäknelig som vän eller tex anställd. Men nu har jag levt med det här i snart 8 månader och jag kan med full ärlighet säga att det inte en gång har gått ut över mitt jobb. Visst att jag har haft bättre och sämre dagar, men det har alla! Så jag är ändå rätt stolt över att kunna säga att även mina sämsta dagar så har jag alltid kommit upp ur sängen, tagit mig till mitt jobb och gjort iallafall det som förväntas av mig på mitt arbete. Mina vänner är väl dem som blivit mer lidande i så fall, och det är jag ledsen för.  Det beror inte på att deras umgänge är oviktigt eller krävande på något vis utan bara att energin till att ta tag i saker fritidsmässigt inte alltid funnits så som jag önskat. Däremot har jag aldrig satt mina vänner åt sidan när dom behövt mig, jag har bara funnits där för dom på ett annat sätt.

Något jag upptäckt under resans gång i allt det här är dock hur förbannat svårt vissa saker är när dom bara finns hos mig och i mitt huvud. Det är lätt att tänka att "okej, jag har den där lite sämre egenskapen och jag behöver jobba på den" men att faktiskt bekänna för sig själv att det ÄR så kan vara hur svårt som helst. Det låter kanske konstigt, men det är en extrem skillnad på att snudda vid en tanke på att något är på ett visst sätt och att faktiskt acceptera eller bekänna det för sig själv innerst inne. Det är också svårt att acceptera och kanske till och med måna om en känsla samtidigt som man ska undvika att låta den styra över än. Att känna sig värdelös och vara okej med det samtidigt som man ska veta att det bara är en känsla och att jag egentligen kan en massa saker, hur enkelt låter de? Speciellt en deppig dag, hur håller du motivationen eller optimismen uppe då? Nej, jag har insett att jag nog skulle få vissa saker att funka lite bättre om jag fick ner dom i ord och jag fick resonera med mig själv på ett annat sätt. Jag behöver nog se orden för att det en dålig dag verkligen ska sjunka in i mig att jag faktiskt duger eller att det där faktiskt kan bli kul, eller kanske något så (egentligen) uppenbart som att jag har tagit några steg framåt sen jag började. Så nu tänker jag nyttja den här bloggen, för min skull och för den som finner glädje i att följa mig i det här. För att det för mig nog blir lättare att bekänna för mig själv hur saker och ting ligger till om jag är öppen med dem för andra också.