Kära gamla vän, lämna mig ifred i år.

Hejhopp!

Min sommar har varit toppen! Kanske inte toppen på så vis att solen sken hela semestern (vi förföljdes i princip av regnrusket) och allt det där som man tänker sig kring sommar och semester med stränder och varma dagar. Men med ljuset som kom tillbaka efter vintern kom också Sandra tillbaka. Jag hade periodvis ångest även i somras (dock mest i vårkanten) men den kändes så "lättsam" och jag såg så tydligt att det var ångesttankar som jag bara kunde bekräfta att jag såg och sen vifta bort. Det var så skönt! Och ju mer sommar det blev ju gladare och positivare vart jag. Jippie!
Nu börjar mörkret komma krypandes igen, och med det tyvärr även min gamla vän ångesten och hans kompanjon depressionen/orkeslösheten,  men jag gör vad jag kan för att hålla dessa på avstånd. Ångesten är lite tuff att mota bort. Jag kan inte ge den samma bekräftelse längre då den känns "tyngre" igen och är svårare att bara vifta bort som i somras. Men jag lyckas än så länge hålla positiva andan uppe iallafall. All KBT hos psykologen är avalutad då de inte ansåg att det fanns något att hjälpa mig med längre, och jag är nog beredd att hålla med. Verktygen har jag ju så nu ska bara "övas" så jag lär mig använda dem. Däremot ska ett möte med läkare bokas in för att diskutera antidepressiva om jag skulle gå ner mig på det planet igen i vinter. Förhoppningsvis slipper jag det men jag tänker ändå stå förberedd för det helvetet vill jag inte behöva gå igenom igen, det är det värsta jag upplevt känslomässigt. Jag tror inte man kan förstå hur totalt bara tankar kan knäcka en människa om man inte varit i karusellen själv. Riktigt dåliga dagar var jag övertygad om att världen skulle vara en bättre plats utan mig och att alla människor omkring mig skulle må bättre om jag försvann. Andra dagar när ångesten var hög och svår att klara av kunde jag stå i duschen och ömsom vara rädd att jag skulle dö och ömsom nästan önska det. Jag önskar inte min värsta fiende den resan!

Ångesten gäller det helt enkelt bara att lära sig hantera nu. Men för att inte deppa ihop och få behålla energin och optimismen vet jag att det krävs arbete.  Med fysisk träning minst två gånger i veckan och konstant mental träning för att vända tankarna till något bra och bygga upp och hålla i en positivare attityd samt kvalitativ egentid är min förhoppning att inte bara klara vintern utan antidepressiva, utan att klara den bra och må bra utan medicin. Sen vet jag att jag måste få känna negativt också, men då gäller det att bryta ihop och komma igen för att inte fastna i en ond spiral. Så kära gamla vän, lämna mig ifred i år.