Såhär ligger det till.

Jag har ett par gånger, under en flera års lång tidsperiod, försökt mig på det här med en blogg och att hyfsat regelbundet uppdatera den, men icke! Om det är positivt eller negativt vet jag inte för det går ju att se på flera sätt. Kanske är mitt liv så tomt på händelser att det inte finns något att skriva om eller så kanske det är så fullt av dem att tid för dokumentation inte finns... Who knows? Men de senaste 7 månaderna har min brist på engagemang till stor del berott på en tuff period med ångest. Eftersom det är något som jag inte gått ut med helt öppet (och egentligen, varför ska man tvunget göra det?) så kanske det är nytt för vissa som läser nu, men de flesta i mitt umgänge vet om det eller så har man nog någon gång anat det om man umgås med mig. Men för er som inte visste: surprise, surprise.

Anledningen till att jag faktiskt nästan velat dolt det för vissa eller i vissa situationer är att jag skäms och jag är rädd. Eller jag har skämts! Jag har oroat mig för att folk, om dom fått höra att jag har ångest, skulle föreställa sig mig som oansvarig eller oberäknelig som vän eller tex anställd. Men nu har jag levt med det här i snart 8 månader och jag kan med full ärlighet säga att det inte en gång har gått ut över mitt jobb. Visst att jag har haft bättre och sämre dagar, men det har alla! Så jag är ändå rätt stolt över att kunna säga att även mina sämsta dagar så har jag alltid kommit upp ur sängen, tagit mig till mitt jobb och gjort iallafall det som förväntas av mig på mitt arbete. Mina vänner är väl dem som blivit mer lidande i så fall, och det är jag ledsen för.  Det beror inte på att deras umgänge är oviktigt eller krävande på något vis utan bara att energin till att ta tag i saker fritidsmässigt inte alltid funnits så som jag önskat. Däremot har jag aldrig satt mina vänner åt sidan när dom behövt mig, jag har bara funnits där för dom på ett annat sätt.

Något jag upptäckt under resans gång i allt det här är dock hur förbannat svårt vissa saker är när dom bara finns hos mig och i mitt huvud. Det är lätt att tänka att "okej, jag har den där lite sämre egenskapen och jag behöver jobba på den" men att faktiskt bekänna för sig själv att det ÄR så kan vara hur svårt som helst. Det låter kanske konstigt, men det är en extrem skillnad på att snudda vid en tanke på att något är på ett visst sätt och att faktiskt acceptera eller bekänna det för sig själv innerst inne. Det är också svårt att acceptera och kanske till och med måna om en känsla samtidigt som man ska undvika att låta den styra över än. Att känna sig värdelös och vara okej med det samtidigt som man ska veta att det bara är en känsla och att jag egentligen kan en massa saker, hur enkelt låter de? Speciellt en deppig dag, hur håller du motivationen eller optimismen uppe då? Nej, jag har insett att jag nog skulle få vissa saker att funka lite bättre om jag fick ner dom i ord och jag fick resonera med mig själv på ett annat sätt. Jag behöver nog se orden för att det en dålig dag verkligen ska sjunka in i mig att jag faktiskt duger eller att det där faktiskt kan bli kul, eller kanske något så (egentligen) uppenbart som att jag har tagit några steg framåt sen jag började. Så nu tänker jag nyttja den här bloggen, för min skull och för den som finner glädje i att följa mig i det här. För att det för mig nog blir lättare att bekänna för mig själv hur saker och ting ligger till om jag är öppen med dem för andra också.