Jag känner att det är dags för lite positivitet i det här nu också, inte bara det jobbiga och tunga i ångest. Visst är ångest jobbigt som satan att leva med emellanåt och det är mycket negativt i det för du är ofta fruktansvärt elak mot dig själv (och ibland även utåt mot andra, tyvärr) i det. Jag kan tänka mig att det även som anhörig är lika jobbig att stå bredvid och se på och inte kunna göra så mycket mer än att bara finnas där. Jag kan tänka mig att man känner sig både maktlös och otillräcklig i såna lägen. Och just det har jag väl också en tanke på att fördjupa mig lite i med hjälp av sambon. För jag tror att det kan vara nyttigt för mig att faktiskt ta reda på hur han känner i allt det här. Men det ligger lite längre fram då jag ska jobba upp en grund i mig själv först.
Hur som helst! Det positiva i ångesten då? Nej, ångesten i sig kan väl inte ses som något positivt. Men när jag mår som allra värst utan att det egentligen har fäste i något, alltså när jag "bara" har en oro som inte fastnat i någon tanke än, så känner jag sån oerhörd tacksamhet för människorna jag har nära mig i mitt liv. Jag är givetvis alltid tacksam för att jag har dem! Men i ångesten kan det bli så intensivt för att det får ett annat fokus. När du mår bra så kan du veta att du är tacksam för vad du har, men du har sällan ett fokus på det. I ångesten kan jag sitta och verkligen tänka på hur tacksam jag är och vad jag är tacksam för. Och det sprider sig verkligen i hela kroppen. Så även om ångesten har många många fler dåliga sidor så finns det en väldigt fin sida av ångesten också- den intensiva tacksamheten och kärleken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar