Det finns en fin sida av min ångest också.

Jag känner att det är dags för lite positivitet i det här nu också, inte bara det jobbiga och tunga i ångest. Visst är ångest jobbigt som satan att leva med emellanåt och det är mycket negativt i det för du är ofta fruktansvärt elak mot dig själv (och ibland även utåt mot andra, tyvärr) i det. Jag kan tänka mig att det även som anhörig är lika jobbig att stå bredvid och se på och inte kunna göra så mycket mer än att bara finnas där. Jag kan tänka mig att man känner sig både maktlös och otillräcklig i såna lägen. Och just det har jag väl också en tanke på att fördjupa mig lite i med hjälp av sambon. För jag tror att det kan vara nyttigt för mig att faktiskt ta reda på hur han känner i allt det här. Men det ligger lite längre fram då jag ska jobba upp en grund i mig själv först.

Hur som helst! Det positiva i ångesten då? Nej, ångesten i sig kan väl inte ses som något positivt. Men när jag mår som allra värst utan att det egentligen har fäste i något, alltså när jag "bara" har en oro som inte fastnat i någon tanke än, så känner jag sån oerhörd tacksamhet för människorna jag har nära mig i mitt liv. Jag är givetvis alltid tacksam för att jag har dem! Men i ångesten kan det bli så intensivt för att det får ett annat fokus.  När du mår bra så kan du veta att du är tacksam för vad du har, men du har sällan ett fokus på det. I ångesten kan jag sitta och verkligen tänka på hur tacksam jag är och vad jag är tacksam för. Och det sprider sig verkligen i hela kroppen. Så även om ångesten har många många fler dåliga sidor så finns det en väldigt fin sida av ångesten också- den intensiva tacksamheten och kärleken.

Varför gör jag det här?

Det här har jag snöat in på tidigare, i första inlägget (ja, bortsett från ett inlägg från gamla bloggen som får vara kvar då det ligger mig väldigt varmt om hjärtat), men jag kanske ska förklara det igen. För visst kan det ses som konstigt, och även för mig kännas konstigt, att jag blottar mig själv så mycket som jag faktiskt gör i det här, eller iallafall kommet att göra när det här kommit igång ordentligt. Nej, jag har redan blivit rätt personlig som beskrivit både hur jag känner av min ångest och tankar jag kan få i det. Hur som helst! Tanken med att ta upp det här ämnet i bloggen är för att hjälpa mig själv, och den som vill följa min resa eller tycker att det är ett intressant ämne får följa med. Självklart kommer inte jag kasta ur mig exakt allt jag tycker och tänker (vissa saker vill man behålla för sig själv) men tanken är att dela med mig av hur det är att leva med det här, vad jag gör för att hantera det och framför allt är tanken med bloggen att jag ska erkänna för mig själv sånt som jag har svårt att acceptera. Jag gör det här för min egen skull och ingen annans, för att det är lättare för mig att erkänna för mig själv på riktigt hur något ligger till om jag också erkänner det för någon annan. Det blir svårare att blunda för eller ta tillbaka då. Det gör det också lite lättare att acceptera att en känsla finns och att den ska få göra det utan att den ska påverka mina handlingar om jag kan uttala här att den finns men sen agera som logiken säger istället för känslan. Annars blir det lätt att man med handlingarna förnekar känslan eller försöker knuffa bort den. Skriver jag här att jag är ledsen så har jag någonstans i mig erkänt och accepterat att så är det. Sen kan jag kanske ändå gå ut i dagen med ambitionen att tänka positivt.

Nu har jag förklarat både vad ångest är, hur jag upplever den och vad tanken med det här är. Så nu sätter vi det här i verket på riktigt. Från och med nu kommer inläggen att involvera självhjälp till mig själv i situationer och tankar som ploppar upp hos mig.

Vad är ångest?

Jag kan börja med att säga att ångest är något som nästan alla upplever vid något tillfälle i livet och att ångest varken är någonting konstigt eller i sig farligt.

Går man in på vårdguidens hemsida beskriver dem ångest som en stark oroskänsla med symptom som tex tryck över bröstet, hjärtklappning eller yrsel. De säger att många beskriver det som att finnas i en egen bubbla, avskärmad från omvärlden. Du kan även få ångestattacker, som dem beskriver som ångest som kommer plötsligt och intensivt. Även där kan symptomen vara tex hjärtklappning och yrsel men även qndningssvårigheter, illamående, stickningar i kroppen och diarré.

För mig är ångest en extrem oroskänsla och grubbeltankar. Min ångest har symptom som tryck över bröstet, det blir tungandat, hjärtklappning och en omöjlighet att varva ner och koppla bort tankarna (den där bubblan där omvärlden uteblir). Det är svårt att beskriva, men jag kan gå en känsla eller en tanke som egentligen uppenbart inte har någon logik, men just där och då känns den fruktansvärt verklig och det kan kännas som livet ska raseras av den. Ibland känner jag en extrem hopplöshet och hjälplöshet i de höga obehagskänslorna och allt jag kan tänka är att jag inte orkar ta mer och att jag bara vill ge upp, men man kommer inte därifrån.  Min ångest går i bättre perioder där jag slippa den längre stunder och i sämre perioder där jag kan ha den i princip konstant i flera veckor. Jag kan även få ångestattacker. När jag får dem blir min bubbla ännumer intensiv och jag kan på sätt och vis tappa verkligheten helt. Jag blir helt uppslukad av ångestkänslorna och får symptom som hjärtklappning, tryck över bröstet, illamående, jag hyperventilerar (vilket även leder till stickningar i kroppen, yrsel och svimningskänslor) och em extrem hjälplöshetskänsla.

Man kan lära sig att hantera ångest, men det tar tid och det är svårt. Det man vill är att så snabbt som möjligt bli av med obehagskänslorna, men det man på lång sikt behöver göra är att lära sig acceptera dem. När man gjort det minskar ångesten. Det är där jag är nu. Jag har fått verktyp att jobba med för att underlätta symptomen av min ångest men har kvar den jobbiga biten att acceptera hur ångesten känns och att den finns där utan att den för saken skulle behöver påverka mig. Viktigt under själva ångesten (för min egen del) som jag behöver fokusera mycket på är andningen. Att andas djupt och lugnt och verkligen koncentrera mig på det hjälper mig att hålla mig ifrån hyperventilerandet.

Källa:
http://www.1177.se/Ostergotland/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Angest/

Såhär ligger det till.

Jag har ett par gånger, under en flera års lång tidsperiod, försökt mig på det här med en blogg och att hyfsat regelbundet uppdatera den, men icke! Om det är positivt eller negativt vet jag inte för det går ju att se på flera sätt. Kanske är mitt liv så tomt på händelser att det inte finns något att skriva om eller så kanske det är så fullt av dem att tid för dokumentation inte finns... Who knows? Men de senaste 7 månaderna har min brist på engagemang till stor del berott på en tuff period med ångest. Eftersom det är något som jag inte gått ut med helt öppet (och egentligen, varför ska man tvunget göra det?) så kanske det är nytt för vissa som läser nu, men de flesta i mitt umgänge vet om det eller så har man nog någon gång anat det om man umgås med mig. Men för er som inte visste: surprise, surprise.

Anledningen till att jag faktiskt nästan velat dolt det för vissa eller i vissa situationer är att jag skäms och jag är rädd. Eller jag har skämts! Jag har oroat mig för att folk, om dom fått höra att jag har ångest, skulle föreställa sig mig som oansvarig eller oberäknelig som vän eller tex anställd. Men nu har jag levt med det här i snart 8 månader och jag kan med full ärlighet säga att det inte en gång har gått ut över mitt jobb. Visst att jag har haft bättre och sämre dagar, men det har alla! Så jag är ändå rätt stolt över att kunna säga att även mina sämsta dagar så har jag alltid kommit upp ur sängen, tagit mig till mitt jobb och gjort iallafall det som förväntas av mig på mitt arbete. Mina vänner är väl dem som blivit mer lidande i så fall, och det är jag ledsen för.  Det beror inte på att deras umgänge är oviktigt eller krävande på något vis utan bara att energin till att ta tag i saker fritidsmässigt inte alltid funnits så som jag önskat. Däremot har jag aldrig satt mina vänner åt sidan när dom behövt mig, jag har bara funnits där för dom på ett annat sätt.

Något jag upptäckt under resans gång i allt det här är dock hur förbannat svårt vissa saker är när dom bara finns hos mig och i mitt huvud. Det är lätt att tänka att "okej, jag har den där lite sämre egenskapen och jag behöver jobba på den" men att faktiskt bekänna för sig själv att det ÄR så kan vara hur svårt som helst. Det låter kanske konstigt, men det är en extrem skillnad på att snudda vid en tanke på att något är på ett visst sätt och att faktiskt acceptera eller bekänna det för sig själv innerst inne. Det är också svårt att acceptera och kanske till och med måna om en känsla samtidigt som man ska undvika att låta den styra över än. Att känna sig värdelös och vara okej med det samtidigt som man ska veta att det bara är en känsla och att jag egentligen kan en massa saker, hur enkelt låter de? Speciellt en deppig dag, hur håller du motivationen eller optimismen uppe då? Nej, jag har insett att jag nog skulle få vissa saker att funka lite bättre om jag fick ner dom i ord och jag fick resonera med mig själv på ett annat sätt. Jag behöver nog se orden för att det en dålig dag verkligen ska sjunka in i mig att jag faktiskt duger eller att det där faktiskt kan bli kul, eller kanske något så (egentligen) uppenbart som att jag har tagit några steg framåt sen jag började. Så nu tänker jag nyttja den här bloggen, för min skull och för den som finner glädje i att följa mig i det här. För att det för mig nog blir lättare att bekänna för mig själv hur saker och ting ligger till om jag är öppen med dem för andra också.