Det har gått över 1 år nu sen Pelle dog. Ändå minns jag allt kring honom. Jag minns hur han fick mig att känna mig värdefull, hur klok han var, hur han alltid visste hur jag kände innan jag själv ens insett de. En sån människa som honom träffar man bara en gång. Jag skulle kunna citera mycket som han sagt. Vi var lika varandra, hade gått igenom liknande saker, levde för samma ting. Och vi värdesatte varandra, älskade varandra vilkorslöst! Jag minns första gången han sa att han älskade mig... "Så länge du är dig själv kommer jag alltid att älska dig som person". Han sa också att han alltid skulle finnas där för mig, att jag aldrig skulle vara ensam. Men när jag tänkte på honom i dag tänkte jag mest på begravningen.
När han dog hamnade jag först i en chock, och den varade ända fram till begravningen. Jag ville inte tro att han var död, han som alltid varit odödlig i mina ögon. Jag bara väntade på att han skulle knacka på dörren och säga att de tagit fel på person, att han levde och att allt var som vanligt. Men det gjorde han inte.
Sen kom den där dagen. Den 14:e januari, då han skulle begravas. Jag klev in i kyrkan, satte mig på bänken och kramade Mimys hand. Ur högtalarna spelade dem en skiva med hans favoritlåtar. Robbie Williams- Angel var en av dem.
Så började hans familj kliva in i kyrkan och sätta sig på bänkarna längst fram. Han syster fick de nästan bära in. Hon grät så hysteriskt att hon knappt kunde stå. Hon såg ut precis som jag kände mig och just då önskade jag nästan att jag också kunde gråta så. Det skulle känts så befriande att få ur sig all den sorg man kände. Men de var inte förrän hans lilla kusin vart inburen som jag kände hur mina tårar började falla. Bara några få som sakta rullade ner för min kind. I handen bar hon ett gossedjur som hon senare skulle lägga på kistan. Hon var bara några år och när jag såg hur tårarna föll från hennes ögon kunde jag inte längre hålla tillbaks mina egna.
När prästen började tala pratade han om hur Pelle hade flyttat innan han kom till Enköping, men att han hade trivts här. Han talade om honom som person, både hans bra och dåliga sidor. Jag minns hur väl allt stämde in på honom, hur bra han beskrevs. Och jag minns tårarna. Jag minns också kvinnan som spelade gitarr och sjöng knocking on heavens doors av Guns n´ roses. Jag minns psalmerna som jag hade bestämt mig för att jag skulle sjunga, för Pelle. Men jag klarade det inte. Första psalmen kunde jag inte sjunga alls, jag hann inte ens försöka förrän jag började gråta. Andra gick bättre, jag hann sjunga ett par ord men det var bara den tredje och sista som jag tog mig igenom, med tårar ständigt rinnande nerför ansiktet. Jag minns när jag skulle gå fram till kistan och lägga min vita ros på den och hur jag helt plötsligt inte kunde få fram en tår. Jag minns att jag på nåt sätt fick dåligt samvete för det, jag kände mig kallhjärtad jämfört med alla andra som var där, som grät när de tog avsked. Men jag kunde inte. Jag minns hur jag la rosen på kistan, hur jag i mina tankar sa det jag ville säga till Pelle och hur jag sen satte mig på bänken igen. Och då kom alla de där tårarna och den hysteriska gråten som jag så länge hade känt viljan att få ur mig. Jag kan inte minnas att jag någonsin gråtit så mycket tidigare i mitt liv, någonsin.
Efteråt stod jag kvar utanför kyrkan i väntan på att få gå in igen för att fota kistan, blommorna... allt de fina som jag trotts allt ville minnas. Jag minns hur folk jag kände igen kom fram till mig. Sara, Lollo... alla med glansiga ögon, och kramade om mig. Och jag minns att jag som precis lyckats hejda gråten började gråta lika okontrollerat igen.
Jag minns bilturen hem och hur jag inte kunde säga ett ord utan att rösten darrade på hela dagen sen. Jag tror att det var den värsta dagen i mitt liv, för först då insåg jag att min bästa vän och en oersättlig människa som jag betraktade i stort sätt som en bror, var död. Att han aldrig skulle hålla om mig mer, eller säga att saker och ting skulle lösa sig. Att det skulle bli bra.
Efter den dagen var jag vissa stunder arg på honom. Arg för att att han lämnat mig för tidigt, för att han inte fanns där och hjälpte mig igenom allt just då. Men jag har insett nu att han alltid kommer finnas kvar för mig, och att han alltid kommer hjälpa mig när jag behöver. För jag minns honom så väl och jag minns allt som han lärt mig. Och så länge jag minns honom lever han!
Jag älskar dig Per "Pelle" Anders Mikael Johansson. Du var min ängel på jorden, nu är du min ängel i himlen. Det är väl där en ängel hör hemma. Men jag vet att du ser efter mig.
920122-091211.
Jag önskar du väntar där på mig.
"Gråten i halsen, satt på begravningen och insåg att du inte längre levde kvar med mig. Man nästan måste tro på efterlivet eftersom redan på jorden var du faktiskt änglalik. Men det reparerar inte nåt, men om du har det bra kanske det ger mig lite hopp. Vänta där vid vägen så kommer vi att återses. Jag saknar dig min broder och jag orkar inte gråta mer."
Låttext citerad från- http://www.youtube.com/watch?v=swbOkLykgbM
